Den svenska partipolitiken visar upp allt fler sidor av dess sektliknande och cementerade drag. Efter FRA-debatten och energipaketet är det så dags för Saab-affären att vittna om hur illa ställt det är i den partipolitiska kulturen.
Maud Olofsson, som jag visserligen vill ge all kredd för att hon agerar som en sann näringslivsstrateg (må det månne vara hennes vänsterhand Elisabeth Thand Ringqvist, tidigare Handelsstudent och McKinsey&Co-medarbetare, vi skall tacka?) med fasta principer, har givit besked om hur det blir. Det innebär kort och gott att regeringen inte skall bli delägare i Saab, men väl kan tänka sig att lämna en statlig lånegaranti.
Mona Sahlin och hennes allierade attackerar regeringen och anser att man borde hjälpa Saab, men inte bli delägare; hon tycker att Maud gör fel, men föreslår samma åtgärder själv; hon pratar om Volvo, men det handlar om Saab. LO-facket Metall, med en kassa som överstiger de 5 miljarder som regeringen inte vill donera till ett företag som inte kan sälja sina produkter och som inte gått med vinst sedan mitten på 90-talet, skäller och gnäller.
Jag förstår inte ens varför den här debatten har blossat upp. Sand Herr på NK läggs ned, men ingen gör något åt saken, av samma självklara skäl som att regeringen inte borde köpa in sig i ett företag som inte är lönsamma.
Men vänta... det här scenariot liknar i mångt och mycket hur Haninges f.d. oppositionsråd Pelle Svensson (s) beskrev det partipolitiska spelet. Han insåg bättre och lämnade politiken. Innan allt för många följer hans goda omdöme är det nog dags att svenska partiföreträdare fimpar prestigen och anammar rätt fokus: medborgarnas bästa. Fram tills dess kan vi njuta av YouTube-klippet nedan och skratta eller gråta... ja, jag vet faktiskt inte vad jag skall säga åt det här.
Förvirrad Mona utmanar Maud utan att ha en egen avvikande åsikt:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar