Svensk demokrati under hot.

Mycket har förändrats i det svenska politiska klimatet. Den upptrappande konflikten mellan Israel och Palestina samt Rosengårdsincidenterna pekar på en växande aggressivitet och en minskad respekt för de demokratiska principerna.

I början av månaden arrangerades en pro-israelisk fredssamling i Citykyrkan i Stockholm. Ungefär 300 närvarade - utanför fanns samtidigt ett 30-40-tal autonoma vänsteraktivister som uttryckte sitt stöd för Hamas och plågade ansamlingen med diverse skallord.

Förra veckan arrangerades en israelisk fredsdemonstration i Malmö. Observera fredsdemonstration. Demonstrationstillstånd var ansökt och godkänt av polisen. Grejen var bara den att det kom dit en våldsam pro-palestinsk hop människor som började skandera "Hitler", "Hamas" med mera och bete sig hotfullt; bland annat kastades ett antal ägg och flaskor och rakteter skickades längs marken med polisen och den israeliska fredsdemonstrationen som måltavla. Det hela är fångat på film:



Och så härom dagen var den Hamas-positiva poeten, debattören och fundamentalisten Muhammed Omar i Aktuellts studio för att diskutera den av Ranstorp skrivna rapporten om Rosengård som gör gällande att det förekommer ett antal åsiktspoliser som med hot och tvång försöker påtvinga människor vissa åsikter och, ofta frihetskränkande, attribut. Debatten urartar i och med att Omar frispelar totalt och angriper den icke närvarande Fredrick Federley och menar att det är han tillsammans med resten av Sverige sionister som har föranlett kravallerna i Rosengård och att det är sionisterna som skall kartläggas, inte någon annan.

Säga vad man vill om konflikten i Gazaremsan, men att anamma liknande våldsamheter i det neutrala, demokratiska och fredliga Sverige är inte under några som helst omständigheter okej. Vad den israliska armén gör hundratals mil härifrån får inte forma inrikesdebatten här. Och polis och myndigheter kan inte vika sig för att utföra sina uppgifter: att värna de demokratiska grunder på vilka det svenska samhället byggts upp. Det gör man inte genom att flytta på en fredlig och på förhand godkänd demonstration till förmån för en aggressiv och spontan motdemonstration.

Peace.

Civila giftermål vs Homoäktenskap

Nu är det klart. Centern, folkpartiet och moderaterna - observera att jag INTE har anammat TT:s nya rekommendation för partibeteckningar som ännu inte lägger sig bekvämt rent estetiskt – lämnar in en gemensam motion vari partierna föreslår äktenskap för alla oavsett sexuell läggning.

Egentligen tycker jag att det är vidrigt att använda äktenskapsbegreppet i juridisk mening, men min tunna pragmatiska ådra liksom min tjocka jämlikhetsådra pulserar likväl häftigt. Homos behandlas lika i skattelagen. Då är det inte mer en logiskt att vi skall behandlas lika i resten av lagstiftningen. Samma satsad krona skall ge samma avkastning. Lika logiskt som det är självklart.

Saxat ur motionen: "Vår utgångspunkt är att alla människors lika värde och likhet inför lagen innebär att ingen ska behandlas annorlunda på grund av sexuell läggning eller könstillhörighet. Kärlek mellan människor av samma kön eller mellan människor av olika kön ska mötas med samma respekt. Vi vill därför att två personer av samma kön, på samma vis som en man och en kvinna, ska ges möjlighet att manifestera sin kärlek och avsikt att leva i livslång trohet till varandra genom att ingå äktenskap ".

...men. MEN. Kristdemokraterna förslår i en annan motion civila giftermål och prickar in alla rätt. Jackpot! Det är inte ofta jag håller med Stefan Attefall (kd) - idag gör jag dock det, i och med detta citat: "Vårt förslag till en civilrättslig samlevnadsbalk förenar många olika intressen. Par av olika kön och av samma kön får exakt samma rättigheter att gifta sig samtidigt som vi visar respekt för den stora grupp i samhället för vilka äktenskapet som begrepp har en djup filosofisk och religiös betydelse".

Det är alltså samma idé som Team c/fp/m, bara det att den religiösa benämningen äktenskap är bortraderad.

Kristdemokraterna - Team c/fp/m 10-0.

Läs mer hos Eva Westerberg, Federley, moderaterna, folkpartiet, centern, kristdemokraterna, DN, Newsmill (debattartikel av Attefall och Hägglund). Jag noterar att QX fortfarande har Pigalles SingStar-klubb som huvudnyhet medan UK-baserade Pink News kommit ut med en analys.

Shoppa på Myrorna - Stöd abortmotstånd och homoförakt!

Second hand-shopping och välgörenhetsarbete lyfts ofta fram som två sätt att visa solidaritet med behövande. Det påståendet kan jag köpa. Utan problem. Men jag kan inte hålla med om att en organisation som skriver följande om homosexualitet, abort, äktenskap och familjen arbetar för riktig solidaritet:

"Frälsningsarmén anser att homosexuella handlingar strider mot Guds avsikt med människan, liksom partnerskap eller äktenskap mellan homosexuella ... Frälsningsarmén anser att livet börjar vid befruktningen och inte får kränkas. Detta gäller även när samhällets syn på människovärdet förändras ... Frälsningsarmén bejakar Bibelns norm för äktenskapet: ett frivilligt, livslångt förbund i kärlek mellan en man och en kvinna, bekräftat i en av samhället godkänd ceremoni. Den utesluter alla andra sexuella samlevnadsformer ... Frälsningsarmén betraktar familjen grundad på äktenskapet som det sammanhang Gud givit för att ge skydd, fostran, stöd och utveckling åt varje människa. Familjen är grundstenen i ett stabilt samhällsbygge och kan inte ersättas av andra samlevnadsformer" (källa: Frälsningarmén).

Varje donerad krona som går till Frälsningsarméns arbete internationellt går alltså till att sprida kvinnoförtryck i form av abortmotstånd, till att spä på den i världen utbredda homofobin genom en knökkonservativ syn på icke-heterosexualitet och till att blunda för den ökade HIV-spridningen i Afrika med hänvisning till att någon för länge sedan skrev ned i berättelsen "Bibeln" att återhållsamhet är det enda rätta. Välgörenhetsarbete bör ske utan moralistiska inslag, särskilt som vi lever i 2009 och inte 1009.

Ps. Om du vet med dig att du har råkat lägga i en krona eller två i Frälsningsarméns bössor, kan du göra som Frank i danske humorseriern Klovn: pilla ut kronan med en kniv. Sedan finns det massor av sunda organisationer som kan göra så mycket bättre saker för de pengarna, t.ex. Amnesty International, Läkare utan gränser och AIDS-fonden.

Back from the almost-dead.

Mycket händer medan man har tentaperiod. Det har bland annat börjat rasa ett helt hejdlöst mediedrev mot författarinnan Liza Marklund rörande sanningshalten i hennes bok "Gömda".

Aftonbladet och Expressen är tillsammans med TV4Nyheterna i min mening antagligen det yttersta bottenskrapet av det journalistiska Sverige (bloggar borträknade) så således finns det egentligen ingen anledning att försvara Liza Marklund, då hon är en kvällstidningsprodukt rakt igenom. Dock finns det saker som är osmakligare än tabliodsmörja, exempelvis mediedrev med manschauvinsistiska förtecken. Den största synden ligger hursomhelst inte i att drevet drabbar Liza Marklund väldigt hårt personligen, man får räkna med att ta vissa smällar som offentlig person, utan i att det med sin totala brist på proportioner och sans dränker ut all saklig kritik som skulle kunna framföras mot den senaste tidens störtflod av halvfiktiva "dokumentära" romaner.

Men som vanligt vinner mediedramaturgi över förnuft, och följaktligen får vi en typiskt urspårad debatt full av helt bizarra inlägg. Det kanske är dags att någon installerar ett proppskåp i den svenska offentliga debatten.

Ett inlägg i viktdebatten

I mitt senaste inlägg hyllade jag Carolina Gynning. I det här tänkte jag basha henne och Katrin Zytomierska för deras position i viktdebatten mot Blondinbella.

Givetvis skall Gynning och Katrin Z få skriva om deras "skinny tips", som i princip går ut på att i total avsaknad av estetik bara fylla halva tallriken med mat. Och givetvis skall Blondinbella kunna kritisera deras osmakliga vikthets, som dagligen kan beskådas av tusentals unga kvinnor.

So far, so good.

Men när Katrin Z anklagar Blondinbella för att vara en "hycklande lillgammal skitgris som borde koppla av några kilon" så är hon inte bara en netikettmässig katastrof, utan till på köpet har hon fel. Katrin Z och Gynning är ett par år äldre, vilket märks, för de har ingen aning om hur det ser ut på innerstadsskolor och prestigehögskoleutbildningar idag. Många tjejer har bilden av att de skall prestera toppbetyg samtidigt som de skall festa minst två dagar i veckan, shoppa som Hollywoodstjärnorna och vara lika snygga som omslagsmodellerna på Elle. Därtill skall ytan andas felfrihet. För dem som inte klarar av den ekvationen blir utfallet i många fall ätstörningar. Jag vill lova att det var andra bullar när Gynning och Katrin Z var unga - sanningen är att de är 30 respektive 31! Things have changed.

Blondinbella arbetar med ett projekt för att hjälpa unga anorektiker, typ tjejer i hennes klass och umgängeskrets, att ändra sin självbild. Livet är ingen tävling. Där kan vi snacka patos i debatten. Och lägger vi till att hon har logos i sin argumentation och liksom sina opponenter har ett ethos, så kan 70-talistmediehororna kasta in handduken och lägga sig på den mognadsnivå de borde inneha. Både vad gäller uttryck och innehåll.

Tack Stephen Fry

Efter en tids blogguppehåll är jag nu tillbaka för att dela med mig av vad jag anser vara ett viktigt inlägg i debatten kring HIV/aids signerat den brittiske skådespelaren Stephen Fry (som på bilden bredvid syns kramandes Jude Law).

Ikväll i svt sändes första delen av Stephen Frys miniserie om HIV och aids. Detta avsnitt var väldigt informativt och tog död på väldigt många av fördomarna som finns just kring HIV och aids. Exempelvis berättade man att den största ökningen av HIV idag återfinns bland heterosexuella och inte, som många tror, bland homosexuella. I Storbritanien har HIV bland heterosexuella ökat med 400% de senaste tio åren, vilket väl egentligen säger det mesta.

I programmet får man möta olika människor som är HIV positiva; personer som kanske inte alltid motsvarar den bild allmänheten har av en HIV positiv. Bland annat intervjuas en heterosexuell kvinna i övre medelåldern som smittades av sin make, en heterosexuell man i undre medelåldern samt en femtonårig flicka. Dessa tre personer beskriver hur det är att leva med HIV i dagens Storbritanien, en bild som väldigt tråkig, fylld av skällsord och okunnighet.

Jag vill med detta inlägg varmt rekommendera reprisen av första delen som sänds dels imorgon, den 16/1 kl 20.30 i svt24, dels den 18/1 kl 23.10 i svt2. Dessutom vill jag uppmana alla att även se andra och sista delen av miniserien som sänds den 22/1 kl. 20.00.

Galatider

Början av året innebär alltid galatider. Grammisgalan gick av stapeln förra veckan och det vi minns mest därifrån är tveklöst Kleerups trippla segrar och dessvärre även den följande sortin och det avsmakliga efterspelet som andades av tveksamma rotsaksliknelser och kokainkonservatism. Igår var det dags för Guldbaggegalan som i år blev ännu mer uttalat kommersiell via en SMS-röstning i sann Idolanda och därmed gjorde mig ännu mer förvånad över hur somliga i branschen får sina kortsiktiga och långsiktiga mål och visioner att gå ihop.

Snart stundar så QX GayGala som i år bjuder på en ny kategori, årets blogg. Schysst att galan följer utvecklingen. Puggornas smak tycks dock och dessvärre inte sträcka sig längre än till mest generiska namn. Amirs Gaybloggen och Per-Robins Gaybloggen är båda nominerade. Inte nog med att namnen är generiska så är tyvärr även innehållen i de respektive bloggarna väldigt generiska och utspädda. Nytänk? Nix, såtillvida inte luftslott beströdda av glitter är något nytt i gayvärlden.

Årets homo/bi-kategorin borde ha en självskriven vinnare i Andreas Lundstedt. Jag vet inte om superstraighte Magnus Betnér som ännu väntar på sin första gay experience och som blev, eh, lite feltolkad i ett random QX-nummer under året har tillfört något av värde till hbt-svängen. Kanske har några blivit en våt dröm rikare. Kanske inte. Victoria Svensson kom ut under året och är även hon nominerad. Hade hon varit man hade det känts riktigt radikalt. Nu känns det bara radikalt utan superlativ.

Bland de övriga hoppas jag på Gynning (och Berg) för att hon är så fab och narcissistisk; Mian Lodalen för att den polske boken recenserades av min munhuggarmotståndare Stefan som jag inte öppet kan ge kredd och för att jag aldrig skulle sätta mig och läsa om Kim Kärnfalks bild av Bert Karlsson; Robert Fux (motivering överflödig); Petra von Kants bittra tårar för att jag njöt av den varje sekund; samt Klubb Ficks (motivering överflödig, konkurrens skrattretande). Resten är totalt irrelevant. På alla sätt och vis. Subjektivt som objektivt.

Nästa år lovar jag att vika 24 timmar åt att nominera med substans.